”Oh, denna sjö!” Detta uttryck blev enligt en sägen namnet Odensjö. Men mer sannolikt är att namnet har sitt ursprung i tiden före kristendomen och har med dyrkandet av guden Oden att göra. Odensjö socken består av flera små byar runt de södra delarna av Unnen och längs Bolmens västra strand. Sitt största befolkningsantal, över 1 000 personer, hade den gamla kulturbygden omkring år 1900. Nu bor här ungefär 300 invånare.
järnåldersgravfält
Från hembygdsparken leder en liten skogsväg norrut. Den utgör en del av den långa Bolmenmarschen. Bara några hundra meter från hembygdsparken ligger ett gravfält med ungefär 40 gravhögar. Föremål från yngre järnåldern har hittats i området. Ett av dem, en metkrok, finns nu på Statens Historiska Museum. Under denna tid brändes de döda på bål. De brända benen samlades i en urna som sedan grävdes ner i marken. Ett stenröse byggdes över graven. Ibland täcktes stenröset också med jord. Graven placerades ofta på en väl synlig plats vid en sjö.
Foto: Karin Tengnäs
det nordiska sjuårskriget drabbade odensjö
Många av de socknar som under det nordiska sjuårskriget utsattes för omfattande förödelse låg inte kring de stora härvägarna utan längs gränsen mot det då danska Halland. Olika mindre och större vägar hade länge brukats av bönderna från bland annat Odensjö för fredlig handel med salt sill, smör, textiler och skogsprodukter mellan skogsbygden och kustområdena. Dessa vägar förvandlades under kriget till infallsvägar för danskarnas härjningståg. På svenska sidan blev det nästan alltid bönderna själva som fick ordna med vakthållningen och motståndet. Få svenska ryttare eller knektar fanns i allmänhet kring gränsen. Med slughet, förtvivlan och förutseende fick bönderna därför skydda sina liv och tillhörigheter så gott de kunde.
kyrkan värmdes upp från två gallerförsedda hål i golvet
Odensjö var huvudförsamling i Odensjö, Lidhult och Vrå pastorat till 1943. Kyrkan från 1818 är byggd på murarna av en brunnen medeltidskyrka. Den utvidgades och byggdes om med ett nytt kor 1926. Under koret grävdes en källare där en vedeldad ugn installerades. Värmen fördes genom luftcirkulation upp i kyrkan genom gallerförsedda hål i golvet. Tidigare hade kyrkan värmts upp av en stor kamin. Då blev det ofta sotigt och osigt. Numera värms kyrkan upp med hjälp av elektricitet.
En äldre prästgård ersattes år 1918 av den nuvarande.
mer än en vanlig människa
I Odensjö församling har det funnits flera präster vid namn Wieslander. En av dem, Nils Wieslander hade studerat i Tyskland och var mycket begåvad. I folkmun sades det att han tillhörde en ”ryselit lärd prestaslägt”. Nils far var också prost i Odensjö. Sonens studier i Tyskland hade gjort honom överlägsen sin far i kunskap. Det omtalas att han, medan han vistades i sitt föräldrahem, ofta ”begagnade sig af sin lärdom för att drifva spektakel och i folkets ögon framhålla sin förmåga”. Det berättas vidare ”att han, magister som han var och sin fader öfverlägsen i lärdom, likväl ofta fick göra en sorglig bekantskap med dennes knytnävar. Då han derföre någon gång råkade illa ut för sin fader, brukade han tillställa något spektakel och i trolldom visa, hvad han förmådde. Och i sådant fall undgick han den kroppsliga agan”. Talangerna gick i arv. En senare präst och ättling verksam i Odensjö 1820—33, Petrus Nicolaus Wieslander, beskrevs som en gladlynt man som ”kunde mer än vanlig människa”. Om honom finns flera berättelser. En av dem handlar om när han tog hem en apparat för utveckling av friktionselektricitet till det avlägsna Odensjö. De magiska krafter som denna tingest kunde frigöra använde Wieslander på sätt som överraskade allmogen. Dessa konster gjorde att han ansågs vara en hemlighetsfull konstverkare.
lång väg till odensjö skola
I församlingen fanns under en tid skola i Yttra Röshult, Hästhult, Odensjö och Åsen.
Många hade lång väg att ta sig till skolan. Trots det var det sällan någon som stannade hemma. För att hjälpa de som bodde i delar av socknen där det var helt omöjligt att ta sig till skolan gick skolstyrelsen med på att öppna skola nära hemmet förutsatt att det fanns minst åtta barn i grannskapet. För gårdarna utmed Unnens västra strand öppnades 1927 en liten skola i Björkön. Brist på barn gjorde emellertid att den stängdes några år senare. Så småningom sjönk barnantalet och 1859 lades även Odensjö skola ner.
en dag i odensjö skola
Skolan började klockan nio och slutade tio över två. Den började alltid med psalm och morgonbön. Utanför skolsalen ställde barnen upp sig för inmarsch i två led. I skolsalen satt de två och två i bänkarna. Vid en fråga ställde de sig upp innan de svarade. Rasterna var tio minuter långa och matrasten ungefär en halvtimme. Alla hade matsäck med sig, oftast smörgåsar med mjölk eller saft. Den åts i kapprummet eller utomhus om det var varmt väder. Allt skolmaterial bekostades av barnen själva eller ärvdes. På examensdagen brukade det vara fyra lektioner, varav en alltid var kristendomskunskap. Föräldrarna var närvarande tillsammans med prosten och kyrkoherden. Odensjö hade en fin lekplats. Vid bollekar hamnade emellertid bollen ofta innanför kyrkogårdsmuren. Denna fick barnen inte klättra över. Inte heller var det tillåtet att springa på kyrkogården. Barnen fick istället gå igenom en av de två grindarna.
ett brev på posten
Odensjö fick en egen poststation 1906. Kantor Ahlgren blev postföreståndare. Han skötte postärendena i sin bostad. Här kunde folk hämta sin post när som helst på dagen om det fanns någon hemma. På vägen hem från skolan passade skolbarnen ofta på att hämta familjens post. Från 1930-talets slut till december 1957 körde Erik Westberg på motorcykel posten mellan Åsen och Önne
konsumbutik och handelsbod
I Odensjö startade Konsum en affär i början av 1920-talet. Den första tiden drevs den i Esaias Svenssons bostad. Därefter byggdes en ny affärslokal mitt i byn. En man vid namn Karl E Persson blev affärsföreståndare. Konsumaffären gick emellertid med förlust men affären drevs vidare till någon gång i slutet av 1930-talet. I början av detta årtionde byggdes en annan handelsbod i Odensjö. Efter en rad olika ägare övertogs den 1946 av Göte och Vasti Pettersson som så småningom gjorde affären till snabbköp och drev den till 1996.
När kommersen var som livligast på 1930-talet fanns det inte mindre än sju lanthandlare i socknen, tre i Åsen, två i Odensjö, en i Vret och en i Önne. Numera får Odensjöborna åka ut ur socknen för att handla.
